För att jag är fittig och dömer människan till utrotning av sig själva

Väck mig
då solen har fallit
mörkret är totalt
och världen famlar i blindo

Väck mig
när människan
har blivit låst
av sin egen intelligens

Då småbarn
är gjorda av plast
med insatta egenskaper
och önskvärda drag
som aldrig har sett
något bestående av klorofyll
förutom på muséum

Då min generation
är skröplig och grå
inlåsta på kliniskt vita rum
pratandes om att djur
det var fria varelser på min tid
till barnbarnens förvånade ögon

Då familjer strider inombords
för något så dyrbart
som dricksvatten
och lik
är inget ovanligt
2 månader så är du fri

Då vi drömmandes
stirrar mot stjärnorna
och önskar oss till Mars
där alla badar i sina egna pengar
och kastar beklagande ögon
mot planeten kallad Jorden




Väck mig
Så ska jag skratta
och säga"Vad var det jag sa"

Detta fenomen kallat religion

Jag helgbloggar har jag kommit fram till. Ett inlägg per helg känns ganska lagom. Hah.

Skivet 02:31 i natt.

Jag har aldrig riktig förstått det där med religion, aldrig riktig fattat grejen med att tro, älska och tillbe någon gud. I mina ögon är religion tillsammans med dumma amerikanare/Paul Pottsare/ Mugabare/liknande personer och olja (inom snar framtid även dricksvatten) orsak till att det blir konflikter i våran värld.

Utan religion hade vi inte haft några Judar och således hade inte den fruktansvärda Förintelsen inträffat (dock hade väl Mr. H hittade något annat att ta ut sitt hat och mindrevärldskomplex på), vi hade inte haft Israel-Palestina konflikten, vi hade inte haft sådan utbredd homofobi i världen och dessa fördomar och den främlingsfientlighet mot muslimer hade inte existerat.

Jag kan förstå att det kan vara skönt att kunna tro att man alltid har någon som finns där för en, som lyssnar och förstår och som alltid förlåter oavsett hur dumt man har betett sig. Nästan som att ha sin bästa kompis sittandes på sin högra axel och som man kan prata med när man känner sig nere eller så. Det hade varit jäkligt skönt men tyvärr funkar jag inte så. Jag kan inte tro och är för ifrågasättande och vetenskaplig för att någonsin kunna göra det.

Jag blir rent av kränkt av att tänka att någon ska kunna sitta och iakta vad jag gör och inte gör, vad jag tänker och vilka val jag väljer att göra och sedan döma mig enligt denne någons regler och moral. Att denne någon ska få bestämma vad jag får äta eller inte och att jag ska be si eller så många gånger om dagen. Hujedamig.

Egentligen tycker jag att religion är eskapism för döden. Vi människor är överlag så otroligt rädda för det okända, det oförklarliga. Vi vill veta allt och allting, helst på en gång bara sådär. Döden är ett sådant fenomen som vi inte kan förklara och som ingen levande någonsin kommer att kunna förklara. Det är där religion kommer in i bilden.

I Judendom, Kristendom och Islam kommer man till himlen, i Hindusim återföds man, i Buddism kommer man till Nirvana och i Satanism kommer man väl antagligen till helvetet. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktig men det är det mest logiska.

Jag brukar leka med tanken att det är bara någon överfilosofisk tonåring för 3000 år sen eller nått som hade otroligt tråkigt som skrev bibeln. Jag menar tänk på det. Om jag skriver en historia med vissa värderingar som jag har och slänger in lite gudomlighet, magi och liknande och sedan gräver ned denna bok där det är troligt att någon inte hittar den förrän om några 100 år, ja vem vet då kanske vi har en ny religion? (Guden ska såklart heta samma som mig)

Det är inte så att jag klankar ned på religösa personer och säger att det är fel, eller... hum det kanske är det jag gör. Jag vet inte riktig. I mina ögon är det ju helt absurt att tro på något gudomligt, men jag respekterar religiösa personers åsikt så till den grad att jag låter dem hålla på med det som dem mår bra av så länge de inte försöker pracka på mig sina läror och sin moral. För om dem gör det, då är det bäst att dem passar sig.

R.I.P?

Ja, då var det ju det här med att bloggen inte skulle dö. Vi kan konstatera att min har varit i temporärt komatillstånd den senaste veckan, men frukta icke! Jag har återupplivat den med sömn, gitarrspel och en förspilld sovmorgon.

Sista räddningsorsaken kan vi titta lite närmre på. Mitt schema ser ut såhär på fredagsmornarna; 08:30-11:30 UEIG-gymnasium 11:40-12:00 Samhäll. Idag hade jag den förunderliga turen att komma till en tom gympasal och då slog det mig som en blixt från klar himmel; Alla har Engelska B nationella idag. Alla förutom jag. Fan! Så det var bara att plocka upp gitarren, hänga väskan på axeln och knalla till bussen igen i småregnandet. Min morgon har således bestått av bussåkandes, lätt irritation och gitarrspelande. Vad har du gjort?

En ganska rolig tanke slog mig igår. Den hade sitt upphov i att jag helt glömde av att jag bestämt att fika med K. (no offense!) men ändå på något mystiskt sätt var min sista tankte innan jag sprang till bussen på morgonen att flytta plånboken till den väska jag för dagen använde. Det bör tilläggas att jag under frukostkvarten hade reflekterat över att jag inte behövde någon plånbok idag eftersom jag skulle bussa mig hem direkt efter skolan. Så skickar denna K. ett sms under lunchrasten om när vi ska träffas och vips så var tankeverkstaden igång!

Vad jag menar med denna långa utläggning är; Har vi ett sjätte sinne? Ett sinne som undermedvetet säger till oss att göra vissa saker för att förenkla vårat liv. Jag menar, det hade blivit redigt jobbigt om jag glömt plånboken och därför inte kunnat fika med K, som i sin tur hade lett till att valuable tid med denna person förspillts.

Sådana saker händer mig ganska ofta; att jag precis innan jag ska iväg, vare sig det är till skolan eller Egypten, slänger ned något bara för att, ja för att jag känner för det och som jag inte med någon logik kan förklara varför jag gör det.

När jag och mi familia skulle till just Egypten var det sista jag packade ned klockan halv 4 på natten ett par svarta leggins och tack satan för det! Det var inte så varm som vi ville runt December i Egypt och därför kom mina leggins väl till pass. Det mystiska är att jag hela veckan innan avresa gått runt och tänkt "Nej, jag behöver inga tjocka kläder! Det är ju sol och kameler!" och ändå så slängde jag ned legginsen i sista minuten.

Jadu, kalla det vad du vill, men nånting är det!

Och bilderna är ifrån i lördags då jag, Janni och Eleyonor begav oss till gbg där jag och sistnämnda person myste runt vid skateparken ovanför bergkungen i väntan på att the Reader skulle börja. Mycket bra film för övrigt som jag rekommenderar starkt.

Peace.

Sommareufori

Puss på nödrim!

Det spritter i bena
Gitter i var fena
Och snart kan jag ej stå emot

Över berg och kullar
genom ängar som surrar
Jag flyger med vinden i mitt hår

Till havet jag springer
mot vågor som ringer
som kallar mig ned i dess djup

Upp fort som vinden
känner saltstänk på kinden
Som solen direkt suddar ut

Jag dansar i månsken
naken på klippsten
och bryr mig ej om någon ser

Jag skrattar och tjuter
och fullt ut avnjuter
sommarens ljuva arom

Valborg och baksmälla

Gårdagen var otroligt trevlig må jag säga. Vi började med att handla otroligt mycket mat (framför allt kött...) på Willys och begav oss sedan hem till my place. Det där med att hitta till Snöbollsgränd verkade inte vara det lättaste för de som tog sig dit med bil, men efter många telefonsamtal så var alla på plats!

Vi fick fart på halva delen av kolberget på grillen och efter mycket tändvätska och många tändstickor senare var även den motstridiga sidan i full glöd. Middagen var väldigt god; grillat kött med klyfpotatis, Tzatsiki och sallad med fetaost. Till detta förtärdes alkoholhaltiga drycker av varierande grad och sort.

Ölspel hann vi också med innan delar av sällskapet försvann ned till Skeppsviken. (André och Lisa) Vi övriga drack tappert på och flummade, dansade, rökte vattenpipa och jag vet inte allt. Jag och Elin gjorde ett superbt uppträdande med den otroligt djupa låten Låten om tuttar och sen drog vi också ned till Skeppan. Dock var det inte speciellt roligt där så efter ungefär en halv timma/45 min körde Robin hem mig och det två damer som skulle sova med mig.

Idag mår jag underbart, not och jag stör ihjäl mig på det fyllecitat om någon sa, men som jag inte kommer ihåg just nu. Roligt var det iallafall!

Om melodifestivalen

Jag har aldrig riktigt förstått det här med Melodifestivalen, aldrig fullt ut fattat hela poängen med att år ut och år in rösta fram popfjollor som har så mycket elektronik pålagt på rösten att man inte tror att de är dem när de sedan pratar då de blir intervjuade.

Varför skriver du det nu? tänker du kanske. Varför klagade du inte på det när schlageryran svepte likt en snöstorm över Svea Rike, då varenda liten medelsvensson satt som klistrad framför tv-apparaturerna varje lördagskväll med rödvinsglaset i handen och följde andra chansen, tredje chansen, chansenfördesomåkteutmensomvivilltjänapengarpå-chansen?

Jo, för att jag precis har flytt hals över huvd ner till mitt schackrutiga rum på Fasseröd från detta sexhövdade Scylla monster kallad Melodifestivalen. Jag trodde det var över, och att vi vanligt funtade människor som förstår att Melodifestivalen bara har blivit en stor bluff att tjäna så mycket pengar på som möjligt kunde få lite peace of mind. Men ICKE!

Då vaknar monstret till liv igen; öppnar sina stinkande käftar och spyr ut schlagerångor åt höger och vänster, dränker oss i ett enda andetag.

Jag pratar naturligtvis om "Inför Eurovision Songcontest".

Hur orkar dem? Som om det inte är nog med att ha utökat det normala Melodifestivalen med andra/tredje/fjärde chansen, internationell jury och jag vet inte allt. Och ja, jag vet att detta program har funnits i några år men jag kan inte hjälpa att jag stör mig så otroligt på det.

Sen var ju bara presentationen av en av "expertjury" medlemmarna så lysande; onaniexpert. Kameran zoomar in på en medelålders man, solariebrun och med halvlångt slingat hår. Mums!

Sen när har onani och melodifestivalen något gemensamt? Iofs, vissa medelsvenssons kanske blir så exalterade och påtända att de bestämmer sig för att ta och leka lite med kamraten framför tvrutan. Det finns väl konstigare saker att onanera till...

Men anyway, nu har jag fått ur mig lite av mitt aldrig sinande hat emot allt som kan förknippas med dena avskyvärda uppfinning kallad Melodifestivalen.

Ha ett bra liv. Peace.

Jag har precis sett på århundradets outstanding bästa musikalfilm; Sweeney Todd. Den är så fruktansvärt, underbart, överjävligt bra. Allt ifrån de gråsmutsiga London kulisserna till Mrs. Lovetts klänningar. Mm jag älskart'! Även det faktum att blodet sprutar åt alla håll och kanter och till och med rätt in i kameran en gång känns helt rätt, det passar precis in i den känslan som alla våra älskade Tim Burton försöker förmedla. "Blodet är så fejkt" Duh! Det ska vara lite småfejk.

Och musiken! Jag ska faktiskt vara helt ärligt mot er och erkänna att jag kan de flesta låtarna by heart, så underbara är dem i mina öron. Känner mig extremt tr00 metalhead just nu. Men musikal musik är väl metal...? Eller....

I övrig har jag haft en seg dag bestående av övningskörning, bokläsning, gitarrspelande och fotografering av min kära katt Cesar i den underbara vårsolen.

Han är väldigt speciell. Inte bara det att han är lurvig som bara den, har världens vampyrtänder (vi borde fila dem) och mjauar som världens pussy (haha där fick jag till det) han posar framför kameran också. Hur ofta på en skala ett till tio ligger en katt blickstilla och stirrar rätt in i kameraobjektivet i sisådär 10 sek?

Förviss tog han igen det sen när han helt random hoppade på mig och rev sönder min vänster arm och lite av min högra vad, men ändå.

Godnatt gott folk, klockan är nu 22:22. Vem tänker du på?

Out for blood

"We used to stack fucks like you five feet high in Korea... use you for sandbags."

Herresatan, vad är detta? Tre inlägg? På en dag? Vi borde ringa CNN eller nått.

Har haft en väldigt mysig dag med fader i den älskade staden Göteborg. Och hör på det här gott folk; jag körde dit, utan att krocka. Vi gick på bio och såg Grand Torino med Clint Eastwood och jag rekommenderar den icke. Den hade väl sina ljuspunker men bestod mest utav att Clintan skulle gå runt, vara rasistisk och svära åt allt och alla. Det plus att den slutade väldigt förutsägbart fick mig att lämna biosalong nummer 13 med en "njaaee" känsla i magen. Så nej, jag rekommenderar den icke.

Två av tre bilder är ifrån igår då jag och Owiie sprang runt i hela Uddevallas matbutiker i jakt på blod. Och jag ska förklara innan ni alla dömer oss som världens psykon, som alla de butiksbiträden vi frågade gjorde. Vi ville ta bilder, dramatiska bilder. Kanske till och med extremt dramatiska bilder. Tyvärr fick vi ingen vinst utan får gå blodlösa fram tills på onsdag. Då jävlar.

Heterojävel

För att jag bli så otroligt förbannad på diskrimineringen av homo/bi/transsexuella i världen. Tänk om det var tvärtom?

“Jag klarar inte det här längre.” Sorgsen. Hopplös. Ögon med ledsna blänk som stirrar rakt fram på ingenting. Tomhet.

Hon sträcker sig efter hans hand, tar kontakt, vill trösta, vi klarar det här, men ilsket slingrar han sig undan.

“Vad är det för mening? Vi blir ju ändå bara hängda.”

Han är så vacker och orden de gör så ont. River, sliter, griper tag och vrider om.

“Vi behöver inte bry oss.” säger hon. Försiktigt, trevande med en underton av ren desperathet. “Vi måste inte bry oss,” tänker hon tyst, tittar ned. “För jag älskar dig.”

Han kapitulerar, rasar sönder, krackelerar under tyngden av alla de ord och blickar som brännmärker dem likt de svartaste häxor, likt blodiglar naglar de sig fast och suger ut deras vilja och mod.

Hon trycker honom tätt intill, tejpar, limmar och fixar. Försöker laga och stötta med ömmande kyssar och smekande händer. “Jag älskar dig.” viskar hon och fler floder rinner likt miniatyr-Ganges nedför hans kinder. Hon känner dess sälta på sina läppar.

“Tillsammans är vi starka.“

De kan inte förstå vad för fel de har gjort resten av världen för att de ska blir så avskydda, så uttittade och så felbedömda.

Horbarn, heterojävel, fittknullare. De skrapar, tvättar och sköljer. Försöker få bort de dömande orden som målats upp på deras dörr. Återigen fjädervit, men orden bränner sig fast i själen och går inte att skrubba bort, inte ens med den grövsta Svinto.

Ser tusentals par hålla hand. Glada, bekymmersfria, normala. En blåögd tjej skrattar högt åt något hennes flickvän har sagt och sedan kysser de varandra. Ingen stirrar, inget tassel, inte ens den minsta viskning. Normalt.

De vågar inte hålla handen. De vågar inte röra vid varandra. De vågar inte visa sin kärlek. Inte när andra ser på. För det är fel. Men ändå syns det så väl.

“Det är DOM.” Ogillande, fyllt med avsmak, rynkade näsor. Likt en kostymherre som trampat i hundskit med sina 2000 kronors Henry Lloyd skor. De är avskum, en styggelse. De måste utrotas. Bang.

Han gråter. Går gatan fram likt en drucken. Ser ingenting, hör ingenting. “Hon finns inte längre.” Tomhet.

Hennes ansikte i bårhuset. Så sönderslaget, så förstört men ändå så strålande vackert. Hon vägrade böja sig. Straffet; döden.

Kärlek skulle vara vackert och han förstår inte. “Vad gjorde vi för fel?”

Welcome!

Så gott folk, nu gör jag ett nytt försök! Eftersom jag är så äckligt positiv nu när solen skiner och livet leker har jag höga förhoppningar om att det ska gå hyffsat bra och att bloggen lever i kanske några månader iallafall. Den som lever får se.

Så välkommen in i mitt liv eller stå kvar utanför dörren och småglutta, mig kvittar det.