Heterojävel

För att jag bli så otroligt förbannad på diskrimineringen av homo/bi/transsexuella i världen. Tänk om det var tvärtom?

“Jag klarar inte det här längre.” Sorgsen. Hopplös. Ögon med ledsna blänk som stirrar rakt fram på ingenting. Tomhet.

Hon sträcker sig efter hans hand, tar kontakt, vill trösta, vi klarar det här, men ilsket slingrar han sig undan.

“Vad är det för mening? Vi blir ju ändå bara hängda.”

Han är så vacker och orden de gör så ont. River, sliter, griper tag och vrider om.

“Vi behöver inte bry oss.” säger hon. Försiktigt, trevande med en underton av ren desperathet. “Vi måste inte bry oss,” tänker hon tyst, tittar ned. “För jag älskar dig.”

Han kapitulerar, rasar sönder, krackelerar under tyngden av alla de ord och blickar som brännmärker dem likt de svartaste häxor, likt blodiglar naglar de sig fast och suger ut deras vilja och mod.

Hon trycker honom tätt intill, tejpar, limmar och fixar. Försöker laga och stötta med ömmande kyssar och smekande händer. “Jag älskar dig.” viskar hon och fler floder rinner likt miniatyr-Ganges nedför hans kinder. Hon känner dess sälta på sina läppar.

“Tillsammans är vi starka.“

De kan inte förstå vad för fel de har gjort resten av världen för att de ska blir så avskydda, så uttittade och så felbedömda.

Horbarn, heterojävel, fittknullare. De skrapar, tvättar och sköljer. Försöker få bort de dömande orden som målats upp på deras dörr. Återigen fjädervit, men orden bränner sig fast i själen och går inte att skrubba bort, inte ens med den grövsta Svinto.

Ser tusentals par hålla hand. Glada, bekymmersfria, normala. En blåögd tjej skrattar högt åt något hennes flickvän har sagt och sedan kysser de varandra. Ingen stirrar, inget tassel, inte ens den minsta viskning. Normalt.

De vågar inte hålla handen. De vågar inte röra vid varandra. De vågar inte visa sin kärlek. Inte när andra ser på. För det är fel. Men ändå syns det så väl.

“Det är DOM.” Ogillande, fyllt med avsmak, rynkade näsor. Likt en kostymherre som trampat i hundskit med sina 2000 kronors Henry Lloyd skor. De är avskum, en styggelse. De måste utrotas. Bang.

Han gråter. Går gatan fram likt en drucken. Ser ingenting, hör ingenting. “Hon finns inte längre.” Tomhet.

Hennes ansikte i bårhuset. Så sönderslaget, så förstört men ändå så strålande vackert. Hon vägrade böja sig. Straffet; döden.

Kärlek skulle vara vackert och han förstår inte. “Vad gjorde vi för fel?”