Detta fenomen kallat religion

Jag helgbloggar har jag kommit fram till. Ett inlägg per helg känns ganska lagom. Hah.

Skivet 02:31 i natt.

Jag har aldrig riktig förstått det där med religion, aldrig riktig fattat grejen med att tro, älska och tillbe någon gud. I mina ögon är religion tillsammans med dumma amerikanare/Paul Pottsare/ Mugabare/liknande personer och olja (inom snar framtid även dricksvatten) orsak till att det blir konflikter i våran värld.

Utan religion hade vi inte haft några Judar och således hade inte den fruktansvärda Förintelsen inträffat (dock hade väl Mr. H hittade något annat att ta ut sitt hat och mindrevärldskomplex på), vi hade inte haft Israel-Palestina konflikten, vi hade inte haft sådan utbredd homofobi i världen och dessa fördomar och den främlingsfientlighet mot muslimer hade inte existerat.

Jag kan förstå att det kan vara skönt att kunna tro att man alltid har någon som finns där för en, som lyssnar och förstår och som alltid förlåter oavsett hur dumt man har betett sig. Nästan som att ha sin bästa kompis sittandes på sin högra axel och som man kan prata med när man känner sig nere eller så. Det hade varit jäkligt skönt men tyvärr funkar jag inte så. Jag kan inte tro och är för ifrågasättande och vetenskaplig för att någonsin kunna göra det.

Jag blir rent av kränkt av att tänka att någon ska kunna sitta och iakta vad jag gör och inte gör, vad jag tänker och vilka val jag väljer att göra och sedan döma mig enligt denne någons regler och moral. Att denne någon ska få bestämma vad jag får äta eller inte och att jag ska be si eller så många gånger om dagen. Hujedamig.

Egentligen tycker jag att religion är eskapism för döden. Vi människor är överlag så otroligt rädda för det okända, det oförklarliga. Vi vill veta allt och allting, helst på en gång bara sådär. Döden är ett sådant fenomen som vi inte kan förklara och som ingen levande någonsin kommer att kunna förklara. Det är där religion kommer in i bilden.

I Judendom, Kristendom och Islam kommer man till himlen, i Hindusim återföds man, i Buddism kommer man till Nirvana och i Satanism kommer man väl antagligen till helvetet. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktig men det är det mest logiska.

Jag brukar leka med tanken att det är bara någon överfilosofisk tonåring för 3000 år sen eller nått som hade otroligt tråkigt som skrev bibeln. Jag menar tänk på det. Om jag skriver en historia med vissa värderingar som jag har och slänger in lite gudomlighet, magi och liknande och sedan gräver ned denna bok där det är troligt att någon inte hittar den förrän om några 100 år, ja vem vet då kanske vi har en ny religion? (Guden ska såklart heta samma som mig)

Det är inte så att jag klankar ned på religösa personer och säger att det är fel, eller... hum det kanske är det jag gör. Jag vet inte riktig. I mina ögon är det ju helt absurt att tro på något gudomligt, men jag respekterar religiösa personers åsikt så till den grad att jag låter dem hålla på med det som dem mår bra av så länge de inte försöker pracka på mig sina läror och sin moral. För om dem gör det, då är det bäst att dem passar sig.