Om melodifestivalen

Jag har aldrig riktigt förstått det här med Melodifestivalen, aldrig fullt ut fattat hela poängen med att år ut och år in rösta fram popfjollor som har så mycket elektronik pålagt på rösten att man inte tror att de är dem när de sedan pratar då de blir intervjuade.

Varför skriver du det nu? tänker du kanske. Varför klagade du inte på det när schlageryran svepte likt en snöstorm över Svea Rike, då varenda liten medelsvensson satt som klistrad framför tv-apparaturerna varje lördagskväll med rödvinsglaset i handen och följde andra chansen, tredje chansen, chansenfördesomåkteutmensomvivilltjänapengarpå-chansen?

Jo, för att jag precis har flytt hals över huvd ner till mitt schackrutiga rum på Fasseröd från detta sexhövdade Scylla monster kallad Melodifestivalen. Jag trodde det var över, och att vi vanligt funtade människor som förstår att Melodifestivalen bara har blivit en stor bluff att tjäna så mycket pengar på som möjligt kunde få lite peace of mind. Men ICKE!

Då vaknar monstret till liv igen; öppnar sina stinkande käftar och spyr ut schlagerångor åt höger och vänster, dränker oss i ett enda andetag.

Jag pratar naturligtvis om "Inför Eurovision Songcontest".

Hur orkar dem? Som om det inte är nog med att ha utökat det normala Melodifestivalen med andra/tredje/fjärde chansen, internationell jury och jag vet inte allt. Och ja, jag vet att detta program har funnits i några år men jag kan inte hjälpa att jag stör mig så otroligt på det.

Sen var ju bara presentationen av en av "expertjury" medlemmarna så lysande; onaniexpert. Kameran zoomar in på en medelålders man, solariebrun och med halvlångt slingat hår. Mums!

Sen när har onani och melodifestivalen något gemensamt? Iofs, vissa medelsvenssons kanske blir så exalterade och påtända att de bestämmer sig för att ta och leka lite med kamraten framför tvrutan. Det finns väl konstigare saker att onanera till...

Men anyway, nu har jag fått ur mig lite av mitt aldrig sinande hat emot allt som kan förknippas med dena avskyvärda uppfinning kallad Melodifestivalen.

Ha ett bra liv. Peace.

Jag har precis sett på århundradets outstanding bästa musikalfilm; Sweeney Todd. Den är så fruktansvärt, underbart, överjävligt bra. Allt ifrån de gråsmutsiga London kulisserna till Mrs. Lovetts klänningar. Mm jag älskart'! Även det faktum att blodet sprutar åt alla håll och kanter och till och med rätt in i kameran en gång känns helt rätt, det passar precis in i den känslan som alla våra älskade Tim Burton försöker förmedla. "Blodet är så fejkt" Duh! Det ska vara lite småfejk.

Och musiken! Jag ska faktiskt vara helt ärligt mot er och erkänna att jag kan de flesta låtarna by heart, så underbara är dem i mina öron. Känner mig extremt tr00 metalhead just nu. Men musikal musik är väl metal...? Eller....

I övrig har jag haft en seg dag bestående av övningskörning, bokläsning, gitarrspelande och fotografering av min kära katt Cesar i den underbara vårsolen.

Han är väldigt speciell. Inte bara det att han är lurvig som bara den, har världens vampyrtänder (vi borde fila dem) och mjauar som världens pussy (haha där fick jag till det) han posar framför kameran också. Hur ofta på en skala ett till tio ligger en katt blickstilla och stirrar rätt in i kameraobjektivet i sisådär 10 sek?

Förviss tog han igen det sen när han helt random hoppade på mig och rev sönder min vänster arm och lite av min högra vad, men ändå.

Godnatt gott folk, klockan är nu 22:22. Vem tänker du på?

Out for blood

"We used to stack fucks like you five feet high in Korea... use you for sandbags."

Herresatan, vad är detta? Tre inlägg? På en dag? Vi borde ringa CNN eller nått.

Har haft en väldigt mysig dag med fader i den älskade staden Göteborg. Och hör på det här gott folk; jag körde dit, utan att krocka. Vi gick på bio och såg Grand Torino med Clint Eastwood och jag rekommenderar den icke. Den hade väl sina ljuspunker men bestod mest utav att Clintan skulle gå runt, vara rasistisk och svära åt allt och alla. Det plus att den slutade väldigt förutsägbart fick mig att lämna biosalong nummer 13 med en "njaaee" känsla i magen. Så nej, jag rekommenderar den icke.

Två av tre bilder är ifrån igår då jag och Owiie sprang runt i hela Uddevallas matbutiker i jakt på blod. Och jag ska förklara innan ni alla dömer oss som världens psykon, som alla de butiksbiträden vi frågade gjorde. Vi ville ta bilder, dramatiska bilder. Kanske till och med extremt dramatiska bilder. Tyvärr fick vi ingen vinst utan får gå blodlösa fram tills på onsdag. Då jävlar.

Heterojävel

För att jag bli så otroligt förbannad på diskrimineringen av homo/bi/transsexuella i världen. Tänk om det var tvärtom?

“Jag klarar inte det här längre.” Sorgsen. Hopplös. Ögon med ledsna blänk som stirrar rakt fram på ingenting. Tomhet.

Hon sträcker sig efter hans hand, tar kontakt, vill trösta, vi klarar det här, men ilsket slingrar han sig undan.

“Vad är det för mening? Vi blir ju ändå bara hängda.”

Han är så vacker och orden de gör så ont. River, sliter, griper tag och vrider om.

“Vi behöver inte bry oss.” säger hon. Försiktigt, trevande med en underton av ren desperathet. “Vi måste inte bry oss,” tänker hon tyst, tittar ned. “För jag älskar dig.”

Han kapitulerar, rasar sönder, krackelerar under tyngden av alla de ord och blickar som brännmärker dem likt de svartaste häxor, likt blodiglar naglar de sig fast och suger ut deras vilja och mod.

Hon trycker honom tätt intill, tejpar, limmar och fixar. Försöker laga och stötta med ömmande kyssar och smekande händer. “Jag älskar dig.” viskar hon och fler floder rinner likt miniatyr-Ganges nedför hans kinder. Hon känner dess sälta på sina läppar.

“Tillsammans är vi starka.“

De kan inte förstå vad för fel de har gjort resten av världen för att de ska blir så avskydda, så uttittade och så felbedömda.

Horbarn, heterojävel, fittknullare. De skrapar, tvättar och sköljer. Försöker få bort de dömande orden som målats upp på deras dörr. Återigen fjädervit, men orden bränner sig fast i själen och går inte att skrubba bort, inte ens med den grövsta Svinto.

Ser tusentals par hålla hand. Glada, bekymmersfria, normala. En blåögd tjej skrattar högt åt något hennes flickvän har sagt och sedan kysser de varandra. Ingen stirrar, inget tassel, inte ens den minsta viskning. Normalt.

De vågar inte hålla handen. De vågar inte röra vid varandra. De vågar inte visa sin kärlek. Inte när andra ser på. För det är fel. Men ändå syns det så väl.

“Det är DOM.” Ogillande, fyllt med avsmak, rynkade näsor. Likt en kostymherre som trampat i hundskit med sina 2000 kronors Henry Lloyd skor. De är avskum, en styggelse. De måste utrotas. Bang.

Han gråter. Går gatan fram likt en drucken. Ser ingenting, hör ingenting. “Hon finns inte längre.” Tomhet.

Hennes ansikte i bårhuset. Så sönderslaget, så förstört men ändå så strålande vackert. Hon vägrade böja sig. Straffet; döden.

Kärlek skulle vara vackert och han förstår inte. “Vad gjorde vi för fel?”

Welcome!

Så gott folk, nu gör jag ett nytt försök! Eftersom jag är så äckligt positiv nu när solen skiner och livet leker har jag höga förhoppningar om att det ska gå hyffsat bra och att bloggen lever i kanske några månader iallafall. Den som lever får se.

Så välkommen in i mitt liv eller stå kvar utanför dörren och småglutta, mig kvittar det.